Direktlänk till inlägg 13 juli 2014
Haha detta kommer att bli ett konstigt inlägg för er som inte känner mej men jag ska försöka förklara mej efter att jag har skrivit ner lite av vad som snurrar runt i skallen för tillfället!
Satt i soffan och slappnade av riktigt för första gången på cirka 2 veckor. Mitt problem när jag slappnar av är att jag känner efter hur jag mår. Kände direkt att panikkänslorna var och knackade på och blev först rädd men kom sedan ihåg att jag bara ska låta allt braka samman. Vad är det värsta som kan hända? Att jag svimmar? Spyr? Dör? Ja men må så vara i så fall. Hur som helst så dog jag inte denna gången...heller! Utan jag lät allt rasa medans jag satt i soffan och stirrade ut i luften som en rabiessmittad ko med nageltrång. När jag var färdig så satte jag mej och tänkte över vad det var som fick mej att få panik och då var det två saker som poppade upp i huvudet direkt:
1. Farfars begravning på fredag
2. Resan till Taize den 2 Augusti
Och min första tanke efter dessa två tankarna var ungefär något i stil med
"Jaha och vad är det här att få panik över? Farfar är där han är och han ska begravas varken jag vill det eller ej och han förtjänar en jättefin begravning vilket han kommer att få. Och Taize då? Varför få panik över detta...igen?? Vilken i raden av alla Taizepanikanfall är detta nudå? Jadu det har jag glömt. Resan kommer precis som farfars begravning att genomföras och så är det med de sakerna. Slutpanikat för denna gången!!"
Ja detta var ungefär vad jag tänkte och sen fick jag ett skrattanfall XD haha Hur dum får man vara liksom?! Jag menar farfar är inget att få panik över. Han förtjänade att få somna in och få den eviga vilan han så länge har drömt om. Han var trött och han ville inte mer. Han var gammal, 85 år, och var färdig men sin tjänstgöring här på jorden. Han fick sin vilja igenom att få dö hemma med sina nära och kära runt om sej. Självklart så är jag ledsen att han inte finns här i egen hög person längre men alla minnen som jag har med honom kommer för alltid att hålla honom vid liv plus att jag har utsett en egen stjärna som hans egen som jag pratar med varje kväll innan jag går och lägger mej. På så sätt så pratar jag med min farfar varje dag. Good deal! Jag talar även om för farfar varje kväll allt som jag har gjort varje dag och jag försäkrar honom om att jag och resten av familjen tar hand om farmor för att hon inte ska känna sej allt för ensam.
Nu till förklaringen:
Det kan låta som att jag inte alls är ledsen över att min farfar är död men det är jag faktiskt. Jag har bara ett annorlunda sätt att visa det på. Istället för att låsa in mej och sörja och bli deprimerad så lever jag livet till det fullaste. Det är så jag VET att farfar vill att jag ska göra. Sedan min farfar dog så har jag pratat med honom flera gånger. Jag kan känna att han är närvarande och höra honom gå på ovanvåningen i farmor och farfars hus. Jag kan även känna lukten av cigarettrök även fast jag vet att det inte är någon som har rökat på det stället. Då vet jag att farfar är där och detta skrämmer mej inte det minsta utan jag är bara glad att han är där och håller koll på oss alla. Det kan kännas hemskt att mista en person och man kan bli hemskt deprimerad men man måste försöka att komma ihåg att denna sorgen går två vägar. Vi som är kvar här på jorden sörjer och längtar efter den som är i himlen/ paradiset men då får man absolut inte glömma att den personen som är i himlen/ paradiset även sörjer och längtar efter oss. Så tänker jag!
Oj vilket långt inlägg detta blev men nu har jag fått skriva av mej lite i alla fall och det känns skönt. Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Heartbeat (Tillbaka till Aidensfield) och sen ska jag sova.
Natti natti och var rädda om varandra!
Kramizzar
P.s: Jag höll ju på att glömma att skriva att jag var i kyrkan i dag med farmor, mamma, pappa, Mats och Pernilla för det var farfars tacksägelsegudstjänst. Den var jättefin och med jättefin musik. Här är några bilder på den jättefina ljusstaken som farmor fick av kyrkan efter gudstjänsten.
Älskade farfar du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. Du må vara borta från jordens yta men för mej är du bara på evig semester =) Du levde ett bra liv och nu har du fått din förtjänade eviga vila! ÄLSKAR DEJ
* 20 April 1929
✞ 23 Juni 2014
Det finns en ros vit som snö,
kan ej vissna, kan ej dö.
Denna ros känns nog igen,
evig kärlek heter den!
Vila i frid min älskade Siggi! Du är saknad men du hade ett bra och lyckligt liv. Vi ses i nästa liv
R.I.P Sigrid Siggi Wollersheim
✞11 Augusti 2014 - Måndag
P.s: Jag tar hand om Skrollan, det lovar jag!